Valtavan rakas / Hugely loved / Högt älskade fruktträd

teksti: Maarit Heinonen, kuva Juha Tuomi 14.12.2012

på Svenska / in English

Työpuhelin soi. Soittaja on keski-ikäinen nainen Etelä-Suomesta. Hän kertoo lukeneensa sanomalehdestä jutun, jossa kerrotaan, että MTT etsii tietoa vanhoista suomalaisista omenan ja päärynän paikallislajikkeista. Soittajalla on vanha päärynäpuu. Kysyn millainen tämä päärynäpuu on. Valtavan suuri, valtavan hyvä ja valtavan rakas, rouva vastaa.

Olemme vajaan vuoden aikana saaneet lähes 400 yhteydenottoa vanhoista omena- ja päärynäpuista. Näille kaikille yhteistä on se, että ne ovat omistajilleen tärkeitä. Jopa niin valtavan rakkaita, että vanhan hedelmäpuun oksa on laitettu mukaan vainajan arkkuun.

1900-luvun puoliväliin asti on ollut yleistä kylvää puutarhaan etenkin omenan siemen ja siitä on kasvanut oma omenalajike. Näitä isoäidin tai isoisän kylvämiä omenapuita kasvaa yhä runsaasti vanhoissa puutarhoissa. Vaikka omena olisi pieni ja hapan, se on monelle rakas, koska omenapuussa on lapsena kiipeilty ja siitä on vanhemmilta salaa napattu omenoita. Korkea ja paksurunkoinen vanha omenapuu on vuosikymmenien ajan ollut erottamaton osa puutarhaa.  Ja se on elävä muisto henkilöstä, joka on sen kylvänyt.

Tarkempaan tutkimukseen pystymme ottamaan vain ne siemenestä syntyneet lajikkeet, jotka ovat levinneet syntypuutarhaansa laajempaan viljelyyn, naapurustoon, kylälle tai jopa kauemmaksi. Siis ne paikallislajikkeet, jotka monet muutkin ovat kokeneet hyviksi. Tämä on käytännön tutkimuksellinen rajaus, se ei tarkoita, että yhden puutarhan siemenpuu eli nurkkapuu olisi arvottomampi. Ilman kotipuutarhureiden aktiivisia yhteydenottoja tietäisimme paljon vähemmän vanhojen omenapuiden tai päärynäpuiden herättämistä henkilökohtaisista tunteista ja arvostuksesta.

Omena on perinteisesti kuulunut suomalaiseen jouluun. Oman puutarhan talviomenoita on säästetty kellarissa joulua varten. Äitini on lapsena ripustanut punaposkisia omenoita joulukuuseen koristeeksi. Nämä jouluomenat syötiin, kun kuusi riisuttiin koristeista ja pilkottiin polttopuiksi Nuutin päivänä. Isäni lapsuuden kodissa ostettiin kaupasta laatikollinen omenoita joulun herkuksi ja niitä sai syödä niin paljon kuin halusi. Lapsuuteni koulun kuusijuhlassa jaetusta pienestä punaisesta paperipussista löytyi aina käärekaramellien ja siirappipipareiden lisäksi omena.

Ja tänäkin vuonna, vuoden viimeisenä koulupäivänä omat lapseni saavat koulusta mukaansa joulun toivotuksena punaisen paperipussin, jossa on omena.

Joulun omena.

*****

Hugely loved

My work phone rings. The caller is a middle-aged woman from Southern Finland. She says she read a newspaper article saying that MTT Agrifood Research Finland is looking for information about old Finnish local apple and pear varieties. She has an old pear tree. I ask her what the pear tree is like. Huge, hugely delicious and hugely loved she answers.

In less than a year we have been contacted by almost 400 people about their old apple and pear trees. What they all have in common is the fact that the trees are important to their owners. They are loved so much that a branch of an old fruit tree was even placed in the coffin of its deceased owner.

Up until the mid-twentieth century, it was common to plant an apple tree seed in the garden, where it would grow to become a variety of its own. There are still a large number of apple trees grown by grandmothers or grandfathers in old gardens. Although the apples could be small and sour, people love these old trees. Many of them climbed in them as children and sneaked apples when their parents weren't looking. For decades, an old apple tree, tall and with a thick trunk, has been an inseparable part of the garden, a living memento of the person who planted it.

We are only able to take for further examination those varieties grown from seed that have spread outside their original garden – to neighbours' gardens, to the local village or even further afield. In other words, the local varieties that other people thought were good too. This is only a practical limitation to the research; it does not mean that any ancestral tree in the corner of any garden is any less valuable. If we were not actively contacted by hobby gardeners, we would know much less about the personal emotions that people have about their ancient apple or pear trees and the value that they attach to them.

The apple has traditionally been part of Christmas in Finland. Winter apple varieties from the garden were stored in the cellar for Christmas. When my mother was a child she decorated the Christmas tree with rosy-cheeked apples. These Christmas apples were eaten when the tree was taken down on St. Knut's Day, the 20th day of Christmas, and chopped up for firewood. In my father's childhood home, a box of apples was bought from a shop for Christmas and he could eat as many as he wanted. When I was a child, the red paper bag we were given at the school Christmas party always contained an apple along with the wrapped sweets and sweet gingerbread.

And this year too on the last day of term my own children will be given a red paper bag as their Christmas gift and that bag will have an apple in it.

A Christmas apple.
 

*****

Högt älskade fruktträd

Telefonen på jobbet ringer. En medelålders kvinna från södra Finland är på tråden. Hon berättar att hon läst ett reportage i tidningen om att Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi MTT söker information om gamla finländska lokala äppel- och päronsorter. Kvinnan har ett gammalt päronträd. Jag frågar hurdant päronträdet är. Mycket stort, mycket bra och mycket kärt, svarar kvinnan.

Under knappt ett år har nästan 400 personer tagit kontakt angående gamla äppel- och päronträd och gemensamt för alla är att träden är viktiga för sina ägare. Vi har till och med hört om fall där ett gammalt fruktträd varit så kärt för sin ägare att de anhöriga lade med en kvist av det i ägarens kista på begravningen.

Fram till mitten av 1900-talet var det allmänt att så särskilt äppelfrön i sin trädgård, som sedan gett upphov till egna äppelsorter. Dessa äppelträd som mor- eller farföräldrarna sådde finns det fortfarande rikligt av i gamla trädgårdar. Även om äpplena är små och sura, är trädet ofta kärt eftersom det var klätterträd i barndomen och man kunde sno åt sig några äpplen när inte föräldrarna såg. Ett högt gammalt äppelträd med tjock stam har varit en oskiljaktig del av trädgården i årtionden. Och trädet är ett levande minne av den som planterade det.

Till närmare undersökning kan vi ta endast de sorter som härstammar från frön som har spritt sig från den ursprungliga trädgården och odlats i större omfattning, i grannskapet, i byn eller till och med ännu längre bort.  Det vill säga de lokala sorter som även många andra har tyckt om. Detta är en praktisk forskningsmässig begränsning, som inte innebär att ett fröträd i en trädgård skulle vara mindre värt. Utan kontakter från alla aktiva trädgårdsägare skulle vi veta betydligt mindre om hur mycket känslor och uppskattning de gamla äppel- eller päronträden väcker.

Äpplet förknippas traditionellt med den finländska julen. Det har varit vanligt att spara den egna trädgårdens vinteräpplen i källaren till julen. Mamma har som barn hängt upp rödkindade äpplen som dekoration i julgranen. Dessa juläpplen åts först när granen togs ned och gjordes till ved på tjugondag Knut. I min pappas barndomshem köpte man en låda äpplen i affären som julgodis och av dessa fick alla äta så mycket man ville. I skolan där jag gick som barn delade man på julfesten ut en liten röd papperspåse i vilken det alltid fanns karameller, sirapspepparkakor och ett äpple.

Och även i år, på årets sista skoldag, fick mina barn som en julhälsning en röd papperspåse som innehöll ett äpple med sig hem från skolan.

Julens äpple.