MEDVINDENS TID Ekologiska Lantbrukarna och jordbrukspolitiken 1985–2000

Summary

Under 1980- och 90-talen utmärktes jordbrukspolitiken i Sverige av tvära kast, först till följd av krav på avreglering och marknadsanpassning, sedan genom medlemskapet i EU. Det bidrog till att sektorns policynätverk blev mer öppet än under föregående årtionden. Under samma period gynnades det ekologiska jordbrukets utveckling av det allmänna miljömedvetandet och konsumenternas ökande efterfrågan. De flesta faktorerna i den politiska möjlighetsstrukturen var därför positiva för Alternativodlarnas Riksförbund/Ekologiska Lantbrukarna.
Från starten 1985 arbetade sig organisationen målmedvetet och med framgång in i nätverket. Lantbruksmyndigheterna insåg snart att ARF/Ekologiska Lantbrukarna med sin specialistkompetens kunde tillföra nya värdefulla resurser. De släppte därför in organisationens representanter i sina arbetsgrupper, även om det inledningsvis mest handlade om mindre betydelsefulla detaljfrågor. Efter en viss inledande misstänksamhet accepterades nykomlingen av det dominerande LRF, som började få upp ögonen för ekojordbrukets kommersiella potential. I den partipolitiska debatten spelade miljöfrågorna i slutet av åttiotalet en avgörande roll, vilket gjorde att det ekologiska jordbruket uppmärksammades av politiker från de flesta partier. Omläggningsstödet 1989 kan betraktas som ett genombrott och i fortsättningen var såväl ekologiskt jordbruk som dess ledande intresseorganisation definitivt en kraft att räkna med. I mitten av nittiotalet kunde ytterligare framgångar skördas.
Först ställde sig riksdagen bakom tioprocentsmålet och tog ett beslut om permanent ekostöd. Efter EU-inträdet infördes nya bidrag i en sådan omfattning att alltfler bönder av ekonomiska skäl övergick till ekologisk produktion. När tioprocentsmålet var uppfyllt ställde statsmakterna genast in siktet på tjugo procent.
Utvecklingen stötte helt naturligt på motstånd från intressen som kunde förlora på en omfördelning av resurser från det konventionella jordbruket. Det är trots allt befogat att beskriva den undersökta femtonårsperioden som en tid av medvind för ARF/Ekologiska Lantbrukarna. Den snabba tillväxten medförde emellertid en risk för konflikter mellan ideal och verklighet. Ekobönderna var nu mer beroende av bidrag än tidigare och ekonomiska överväganden spelade en större roll för många medlemmar än i organisationens barndom. Lönsamhetskalkyler kolliderade med ideologin och ”pionjärandan” försvagades när rörelsen började institutionaliseras. En annan konsekvens av organisationens ökande inflytande var att ledningen måste ta ansvar för politiska beslut som den medverkat till, även om en del medlemmar missgynnades. Disciplinering av medlemsopinionen är en inte särskilt behaglig men oundviklig följd av medverkan i en korporativ beslutsprocess.
I takt med det ekologiska jordbrukets tillväxt har ett inbyggt dilemma gjort sig mer och mer påmint. Det har blivit allt tydligare att Ekologiska Lantbrukarnas jordbrukspolitiska agerande präglas av en målkonflikt. Dels vill man påverka hela jordbrukets utveckling i ekologisk riktning, dels fungerar man som intresseorganisation för en avgränsad grupp. Det senare syftet gynnas av en klar skiljelinje mellan ekologisk och konventionell produktion och om det konventionella jordbruket blir mer miljövänligt suddas gränsen ut. Då kan det bli svårare att motivera såväl ekostöd som högre priser på ekologiska livsmedel. Ekologiska Lantbrukarnas ledning anser dock inte att målkonflikten är något större problem. Än så länge är det nog en riktig bedömning, men i det långa loppet kan en försvagad ekologisk identitet visa sig ödesdiger. Den långsiktiga utväg som organisationens ledning pekar på är att stegvis skärpa normerna för vad som får räknas som ekologiskt. Utan tvivel finns det en hel del att göra, eftersom dagens ekojordbruk i ett längre tidsperspektiv inte kan betraktas som uthålligt. Exempelvis har det minst lika hög energiförbrukning som det konventionella jordbruket. Om man kan finna lösningar på sådana utmaningar kan ekojordbruket fortsätta att vara en spjutspets och då kan det även fortsättningsvis gå att motivera särskilda bidrag och högre priser.
När denna undersökning sätter punkt år 2000 var huvuddragen i jordbrukspolitiken fastlagda för flera år framåt, både i Sverige och i EU. Det stod emellertid klart att en ökad miljöanpassning av CAP kommer att tvingas fram, om inte annat så för att återställa konsumenternas förtroende efter BSE-krisen. När den nya CAP-budgeten skall antas 2006 måste EU ha kommit fram till nya riktlinjer och diskussionerna kommer att bli intensiva fram till dess. En första etapp är den halvtidsöversyn av Agenda 2000 som skall göras 2003. Att CAP i framtiden kommer att innehålla mer miljövillkor och satsningar på ekologiskt jordbruk är ingen ogrundad gissning. Vid en EU-konferens i Köpenhamn i maj 2001 antogs en deklaration om att EU bör utarbeta en handlingsplan för ekologisk produktion, vilket omgående fick stöd av jordbruksministrarna. Vid toppmötet i Göteborg i juni samma år uttalades att jordbrukspolitiken skall inriktas på uthållighet, bland annat genom att främja ekologisk produktion. Kommissionens utkast till halvtidsöversyn, som offentliggjordes i juli 2002, visade sig överraskande radikalt. Franz Fischler föreslår att direktstöden trappas ned med tre procent per år och att dessa medel går till miljöstöd och landsbygdsutveckling. Dessutom vill han lägga om hela bidragssystemet. Istället för stöd åt produktionen skall varje gård få ett samlat inkomststöd på villkor att grundläggande miljö- och djurskyddsnormer uppfylls. Med dessa förslag öppnas dörren för ännu större förändringar längre fram.
I Sverige hade Ekologiska Lantbrukarna mot slutet av 1990-talet stort inflytande på utredningar och beslut i de flesta frågor med anknytning till den ekologiska produktionen. I den allmänna jordbrukspolitiken var däremot organisationens påverkan på den svenska linjen fortfarande begränsad. Ett liknande mönster kan iakttas på EU-nivå, där synpunkter från IFOAM:s EU-grupp hittills endast beaktats när det gällt detaljregler för den ekologiska produktionen. När stora beslut som Agenda 2000 fattats har det varit mäktigare intressen som avgjort. Kanske kommer företrädarna för det ekologiska jordbruket att kunna spela en mer framträdande roll nästa gång och kanske kommer de då att kunna påverka annat än detaljfrågor.